Category Archives: Kolumner

Dåligt med uppdatering senaste tiden.

Det har varit lite dåligt med uppdatering på sidan den senaste tiden. Jag blev sjuk och hamnade på sjukhus. Det dröjer lite innan jag känner mig pigg nog att börja uppdatera igen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner

Solvik Strömstad

När det är kallt och snörikt och vintern tycks ha tagit ett järngrepp går mina tankar till sommaren. Och eftersom jag blivit lite äldre, vilket ofta gör att man blir lite nostalgisk, så kan jag inte låta bli att tänka på somrarna när jag var liten.

När jag var liten gick vi på somrarna till Solvik varje söndag. Det var en ganska avskild plats i Strömstad trots att det inte låg särskilt långt ifrån centrum. Det var IOGT:s sommarhem vilket man ”tror jag” fick i en donation någon gång på 30-talet. Min far var egenföretager och hade ett glasmästeri med färghandel och kunde inte ta ut någon semester eftersom han var ensam i firman. Så vi hade Solvik som vårt sommarnöje.

Staden har förändrats och många av de människor som fanns omkring dig har försvunnit. Hur man kom till Solvik har också förändrats. När jag var liten gick vi till Solvik. Att åka bil var något som kom mycket senare. Vi hade med oss en matkorg så vi kunde stanna där hela eftermiddagen.

Vägen till Solvik tyckte jag började i Myren vid varvet. På den tiden låg det enda landsfasta badet i Strömstad där, fast jag såg sällan någon som badade vid bryggan som låg utlagd. De var nämligen ingen barnvänlig strand utan en flytbrygga som man kunde hoppa i vattnet ifrån. Det var ganska djupt så du måste kunna simma för att använda dig av den badplatsen. Jag vet egentligen inte om det ansågs som en badplats men det var i alla fall vad en del påstod att det var. Det fanns ingen riktigt bra badstrand nära Strömstad. Den närmaste badstranden där man kunde vada ut fanns på Furholmen och dit kom man bara med båt. Det var där man hade simskolan för att lära sig simma. På Styrsö och Alaska låg också fina badstränder, men dit kom du också bara med båt. Seläter och Capristranden var andra bra platser att bada på där du inte behövde båt  men dem ligger en bit från centrala Strömstad.

Men vi var i Myren vid varvet och där låg på den tiden även roddklubbens klubbhus där man förvarade alla sina roddbåtar. Jag tyckte att det såg lite rangligt ut men där förvarades bara klubbens båtar. Vägen till Solvik började alldeles bakom klubbhuset och det var en stig som gick uppåt på berget. Du gick som genom en skog med en väl upptrampad stig. När vi kom upp på berget fortsatte skogen men stigen blev lite bredare och du gick på ganska mjuk jord. Längs hela stigen fanns det blåbärsris där det växte blåbär som vi brukade stanna till för att plocka när det blev aktuellt. Sedan bar det neråt igen för att snart bära uppåt till höger. Nu går vi på en bred stig med en bergkant på ena sidan och även på andra sidan men det var ändå som en skog där vi gick. Gick man ut på berget till vänster så stupade det brant ner mot Holkedalskilen. Vi kommer fram till grinden till Solvik som finns mitt i en stengärdsgård med en portal där det står att vi har kommit till Solvik Godtemplarnas sommarhem.

Vi går fortfarande i något som är en liten skog med berg runtom. På denna första delen av sommarhemmet finns det också en massa ormbunkar. Som liten trodde man ju att ormbunkar betydde att där fanns mycket orm så det var ett ställe man undvek. En troligare orsak till namnet ormbunke är hur bladet på dem ser ut. Dem ser lite grann ut som delade ormtungor.

Nu är vi nästan framme  eftersom vi kommer fram till den första husgrunden. Och så ser vi stugan som tillhör sommarhemmet. Både där husgrunden finns och sommarhemmets hus var en gång hem för var sin familj. Nere vid havet finns det ännu en husgrund där det stod ett hus som användes som fiskefabrik. Det skall ha arbetat ganska många människor där den tid då fabriken fungerade. Det syns också att det varit en kajplats eftersom det finns en förfallen brygga och flera ringar fästade i bergen där man förtöjde fartygen som kom med fisk.

Solvik är det namn som Godtemplarna har gett platsen. Jag minns inte idag vad den hette innan dess. Men det spelar för mig ingen roll vad den en gång har hetat eftersom det är Solvik för mig.

Under dem första åren på Solvik var det ganska många som kom dit. Men dem flesta var redan ganska gamla vilket gjorde att leden som kom till Solvik glesnade. Men när jag var liten var det ganska många som kom dit.

Själva platsen var ganska väl skyddad eftersom den låg gömd bakom berget. På ena sidan av Solvik fanns det en bergvägg som det var svårt att ta sig upp för om man inte visste att det fanns en stig i en bergskreva bakom en massa buskar. På andra sidan fanns då havet. Det fanns två stränder där man kunde vada ut men det blev bråddjupt ganska fort. Så det var viktigt att man kunde simma för att bada på Solvik. På den strand som var störst och som det skulle vara lättast att bada för oss som inte kunde simma var det fullt med blåmusslor. En otroligt mängd med blåmusslor och där var det inget kul att trampa runt.

Solvik var en skön plats för vår familj som vi nästan utnyttjade som vårt eget sommarställe. För att vara så nära stan med alla dess turister var det en oas.

Solvik har numera upphört som godtemplarnas sommarhem eftersom man har sålt stället. Det fanns inte längre några kvar som ville sköta om stället och det var svårt att få in pengar för att betala dem kostnader som finns för att äga stället. Huset var inte så stort och det fanns ganska få sängplatser. Om det fortfarande finns en godtemplarorden i Strömstad vet jag inte eftersom mina kontakter med den dog med min mor.

Det var en skön plats som vi kunde njuta av under många år men nu är det någon annan som har fått den möjligheten.

1 kommentar

Filed under Kolumner

Alaska-föredrag2012kort.mp4

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner

Hilma Svedal

Hilma Svedal, född Wounsch 2 oktober 1870 på Syd-Hälsö i Bohuslän, död 2 juli 1965, var en svensk guldgrävare. Hon grundade trädgården och ”sommarparadiset” Alaska utanför Strömstad.

Hilma Wounsch växte upp i ett nordbohuslänskt fiskarhem. På våren 1897 for hon till New York där hon arbetade som hembiträde i fyra år. På 1890-talet började en ny guldrush och hon reste till Alaska för att söka lyckan.

I staden Dawson vid Yukonfloden slog hon sig samman med några irländska ungdomar och tillsammans med dem for hon nedför floden. Efter ett par månader nådde de guldgrävarcampen Ruby. Därifrån fortsatte hon ensam med en bössa i handen mot ishavskusten där de rikaste fyndigheterna skulle finnas. Hon levde ensam i vildmarken i 15 år.

Hon träffade guldgrävaren John Svedal från Trondheim som hon gifte sig med och tillsammans besökte de Sverige 1912 och 1925. Han trivdes inte i Sverige utan återvände till Staterna, medan Hilma Svedal stannade kvar i Sverige. På sin arvslott Nord-Långö började hon i 60-årsåldern bygga sitt livsverk, turistbyn Alaska (Strömstad) med byggnadsverken i Staterna och Alaska som inspirationskälla. Hon påbörjade byggnaderna i slutet av 1920-talet och tog emot de första gästerna på 1930-talet.

Hilma Svedal dog 1965 och på hennes gravsten på Skee kyrkogård står hennes livsdevis ”Don’t worry!” ingraverad.

Hilma utvandrade 1896

Klicka på länken och läs på skogh-dave.se om Hilma

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner

Maneter i Sverige

Våren håller på att etablera sig. Sommaren kommer allt närmare! Maneterna brukar vis upp sig i mångfald i slutet efter att det varit varmt under en längre period. Jag minns när jag som liten grabb kunde sitta på kajen och se hur vattnet var fullt med blåmaneter. Dem röda brännmaneterna var inte så många men dem var lömska eftersom de hade långa bränntrådar som man inte såg. Försökte man med våld få undan maneterna så lossnade det ofta bränntrådar vilket gjorde att man kunde simma eller gå in i trådarna och bli ganska kraftigt bränd. Maneterna var inte roliga och när dem blev talrika höll man sig helst uppe på land.

Öronmanet

Vit eller blåaktig i färgen, och har fått sitt namn av de fyra rosa eller gulaktiga ringar eller öron som sitter mitt på maneten. Den är Sveriges vanligaste manet och finns runt hela den svenska kusten. Den har också bränntrådar med nässelceller, men de är så svaga att människor i regel inte känner av dem.

Röd brännmanet

Röd- eller gulaktig i färgen och har många och långa bränntrådar som hänger ner från klockans undersida. De fyra munarmarna med veck och krusningar hänger också ner från klockans undersida. Den utsöndrar gift från sina tusentals nässelceller som sitter på bränntrådarna.

Den röda brännmaneten finns på västkusten, i Öresund och längs den skånska sydkusten.

Blå brännmanet

Blå eller vitblå i färgen med långa bränntrådar med nässelceller som bränns, och munarmar som hänger ner från klockans undersida.

Den blå brännmaneten är inte lika vanlig som den röda, men den finns längs västkusten och Skånes västra och södra kust – men inte i Östersjön.

Kompassmanet

Gulvitaktig och har bruna v-ställda linjer på ovansidan av klockan. De 24 kraftiga tentaklerna och de fyra munarmarna är krusiga och långa. Också den har nässelceller som bränns. Kompassmaneten är ovanlig men förekommer längs den skånska sydkusten, i Öresund och på västkusten.

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner

Bohusläns historia

Bohuslän

Bohuslän är ett ungt landskap såtillvida att namnet Bohus län började användas först under 1400-talet och att det inte fick sin nuvarande omfattning förrän på 1500-talet. Dessförinnan var det delat i två landskap, Ranrike i norr och Älvsyssel i söder, gränsen mellan dem gick vid Uddevalla.

Klicka på länken och läs Bohusläns historia på tacitus.nu

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner

Vad hände med Bohusläns städer efter 1658? (En artikel som finns på SVD.se)

Under det gångna året har jag föreläst en hel del i Bohuslän och fått åtskilliga frågor om vad som egentligen hände med landskapets städer efter det svenska maktövertagandet 1658. Blev någon stad nedlagd? Blev någon grundad? Blev städerna diskriminerade till förmån för andra svenska städer?

Svaret på frågan ligger i dels dåtida försvarspolitiska överväganden, dels dåtida ekonomisk ideologi, så kallad merkantilism. Den svenska statsmakten ville försäkra sig om att Bohuslän förblev svenskt – att landskapet kunde försvaras och att inhemska resningar försvårades. Merkantilistiska överväganden gjorde att staten prioriterade vissa städer framför andra (så kallade stapelstäder fick ensamrätt på utrikeshandel gentemot uppstäder, vilka miste dylik rätt), att man grundade nya orter för att främja handel och beskattning och att landsbygdens näringsliv kraftigt underordnades städernas.

Sammanlagt fick dessa överväganden mycket stor betydelse för Bohuslän. Vid månadsskiftet maj–juni 1658, det vill säga några månader efter freden i Roskilde, utfärdades hårda resolutioner som innebar att all bondeseglation och all handel från små hamnar (”kliphamner”) förbjöds. Handeln med utlandet skulle koncentreras till stapelstäder. Detta var ett dråpslag mot många bohuslänska bondefamiljer, som i århundraden använt vikarna och hamnarna vid kusten till att segla till Danmark med ved, timmer och produkter från boskapsskötseln. Denna seglation, samt skeppsbyggeriet, hade varit en icke obetydlig inkomstkälla. Dessutom lade svenskarna ned Kungälv. Samtliga stadsbor beordrades att flytta till Göteborg eller Marstrand. Endast de hantverkare som behövdes för Bohus fästnings behov fick bo kvar. Uddevalla lades visserligen inte ned, men staden miste sin stapelrätt. Marstrand fick behålla stapelrätten, men måste delvis koordinera sin kommers med Göteborg. En borgare från Marstrand fick sitta med i Göteborgs råd, och göteborgare fick sitta med i Marstrands.

Det är lätt att se vilka som haft framgång i förhandlingarna – göteborgarna. Idag skulle vi använda termer som ”framgångsrik lobbying” för att förklara besluten. Bohusläns städer och landsbygd tvingades retirera inför den allt starkare staden vid Göta älvs mynning. Att lägga ned Kungälv var (i teorin) desto enklare som Bohus fästning inte längre var en gränsfästning. Att Marstrand fick överleva berodde inte på göteborgsk välvilja – tvärtom, göteborgarna hade gärna sett att även den staden lagts ned – utan på försvarspolitik. Svenska staten menade att man behövde en fästning och en bas för flottan norr om Göteborg, och Marstrand var idealiskt för ändamålet.

Efter kriget 1658–1660, då landskapet varit krigsskådeplats, tillsattes 1662 en kommission för att utreda hur man skulle gå vidare. Något av det viktigaste man kom fram till var att en ny stad måste grundas i norra Bohuslän, inte minst för att svenska borgare skulle kunna flytta dit och utgöra en nordlig bastion för rikssvenska intressen gentemot både norrmännen och bohuslänningarna. Resultatet var Strömstad, som grundades 1667. Dessutom valde man att mildra stöten mot de äldre städerna i landskapet. Uddevalla återfick rätt att handla med alla städer i Sverige 1664 och Kungälvs dödsdom upphävdes. 1667 fick borgarna i Kungälv och Uddevalla även rätt till viss utrikeshandel med varor som trä och fisk. Men bondeseglationen förblev förbjuden. Med andra ord: Göteborg tvingades på reträtt. Men reträtten var bara tillfällig.

I nästa krig, 1675–1679, marscherade arméerna återigen fram och tillbaka genom landskapet, plundringen var avsevärd (Strömstad och Kungälv lades i aska), och när konflikten var över var det dags för nya reformer. En betydligt mer genomgripande försvenskning än tidigare vidtog, med kyrkan och prästerskapet i centrum för ansträngningarna. Svensk lag infördes. I detta läge hade återigen Göteborg stora framgångar på de bohuslänska städernas bekostnad. Bondeseglationen, som faktiskt blivit tillåten i december 1679, förbjöds redan 1680. Uddevalla miste sin stapelrätt 1681, vilket ledde till en lång fejd mellan köpmännen i Uddevalla och Göteborg, en konflikt som pågick långt in på 1700-talet.

Dick Harrison16 december 2011

Lämna en kommentar

Filed under Kolumner